Svininfluensan missade att nå alltför många dramatiska effekter, trots gedigna varningar och allmän hysteri. Den nådde inte platsen som Värsta Farsoten Någonsin, i alla fall i Sverige. Värre var det visst i våra grannländer, både i öst och i väst.
Hursomhelst, vi i Sverige har sedan många, många år, och generationer, fört vidare en farsot som lamslagit människor och orsakat stora mängder lidande; Jante-tänket. Vi har drabbats av och smittar gärna vår omgivning med patologisk missunnsamhet och oförmåga att glädjas åt andras framgång. Det är givetvis inte bara i Sverige detta sker. På Nya Zeeland kallar man det "The Tall Puppy Syndrome", och man kan anta att det finns varianter också på vägen mellan oss och Kiwi-folket.
Hursomhelst, detta sätt att tänka, som grundar sig i att man inte ska tro sig själv om något särskilt, har slagit sina klor i oss, och vi är så indoktrinerade i detta tänk att vi utan att reflektera slår skoningslöst ner på andra som inte vill acceptera Jante-oket.
Jag vill uppmana till uppror mot Jante. Jag uppmanar alla att tro att vi visst kan och är något. Jag vill missionera om att vi visst är värda något, mycket till och med, som individer och människor. Och att vi både kan lära av andra och har något att lära ut själva. Vi är inte en obestämd del i en jämngrå massa. Vi är alla individer med kvalitéer som är unika för just oss. Dessa kvalitéer behöver vi få utveckla och ta vara på. Oavsett om det rör sig om matlagning, simhopp, hockey, kärnfysik eller balett, eller vad som helst. Vi behöver få ta vara på våra passioner och talanger, och bli så bra vi kan bli utan att någon tittar snett på oss för att vi inte rättat in oss i Jantes led. Jag tycker att vi ger Jante sparken som vårt befäl, och anställer någon som är intresserade av vår individualitet och vår utveckling, och som inte säger åt oss att vi egentligen inte är något bra. Varför har vi ens behållit en sådan hemsk "ledare" i alla dessa år?
Förutom mitt upprop för Sockerfritt 2010 vill jag nu initiera Jantefritt Liv från och med 2010. Lev och låt leva är grundregeln. Så lika mycket som jag har rätt att sträva mot mina mål och glädjas åt mina framgångar, så bejakar jag och kan glädjas åt andras. Någon annans framgång är inte ett hot mot mig, utan kan tjäna som inspiration. När vi börjar se varandra som inspirerande istället för mottävlande så frigörs mycket kraft till att sträva mot den egna framgången och lyckan, kraft som tidigare gick åt till att trycka ner sig själv och andra. Jag tycker inte valet är så svårt. Vilket tror du blir roligast? Och vilket blir det för dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar