måndag 4 januari 2010

Utveckling kostar förvirring

"Until you are willing to be confused about what you already know, what you know will never grow bigger, better, or more useful."
(Milton H. Erickson)

Dessa ord är helt fantastiska. Så sanna, och det bor ett djup i dem när man smakat lite till på vad de egentligen innebär. Vi människor är av någon anledning rädda för förvirringen. Vi vill "ha koll". Till varje pris. Koll blir i många lägen själva syftet med allt, och överskuggar funktion, inlärning och utveckling.

För att kunna lära nytt, eller fördjupa befintlig kunskap måste man dels först acceptera att det kan finnas en lucka att fylla. Därefter att ens kunskaper kanske inte är helt adekvata, förutom aningens bristfälliga. Och sedan ska man också våga vara klokare idag än igår, utan att tänka på prestigen i att erkänna sin tidigare bristfällighet. Vägen till kunskap och visdom är inte gratis. Men den är klart värd att vandra. För vem vill egentligen inte bli klokare?

Tyvärr sätter ofta just prestigen i att erkänna att man tidigare hade "fel" (=inte fullständig) bild av verkligheten upp hinder för oss. Vi frågar inte av rädsla att uppfattas som okunniga och dumma. Vi ifrågasätter inte våra tidigare kunskaper av rädsla att verka osäkra och inkompetenta. Många av oss drar oss in i det längsta för att ändra oss, åtminstone öppet. För många av oss innebär det en prestigedipp att erkänna att vi inte redan visste och kunde allt. Men på riktigt, kan verkligen någon kunna och veta allt? Varför är det så svårt att erkänna att man kan bli klokare än man var och lära ännu mer?

Utveckling förutsätter lärande. Utvecklingspotential anses vara något bra, oftast. Ändå tycks det ibland så svårt att erkänna att man har denna förmåga. Vad vi behöver är en acceptans för att mattan ibland rycks undan och vi svävar fritt en stund, utan att exakt veta var eller hur vi kommer att landa. Läskigt? Jovisst? Otryggt? Jajamensan! Utvecklande? Så in i böveln. Vi borde göra det oftare. Som jag skrev tidigare i ett inlägg, ibland måste man hoppa och låta vingarna växa fram på vägen ner.

Inga kommentarer: