Hur ofta hör vi inte att någon inte lyckades, eller någon mår dåligt, eller att man inte får saker gjorda, på grund av någon annan person eller en extern omständighet? Det oönskat stora midjemåttet hänvisas inte till godiset, colan och kvällsmackorna eller aversionen mot gymmet, utan generna. Eller mannen/frun/någon annan som handlar/lagar onyttig mat. Karriärkliven som uteblir beror på dåliga tider/familjesituationen/dum chef/hemska kollegor. Relationen som haltar för det för att den andra inte anstränger sig eller gör som jag vill, inte på grund av något jag gjort (ev. till och med valt fel person...). Våre betyg i skolan var inte som vi ville på grund av att läraren var dålig eller dum, eller så fanns det störande element i klassen. Att man själv la minuter istället för timmar på att plugga och dessutom föredrog andra aktiviteter var givetvis inte en avgörande faktor. När någon annan får en större lönehöjning än vi så är det för att den andra givetvis pippar chefen, eller så är chefen rasist/sexist/allmänt svin. Alla har vi hört, och säkert också använt, sådana ursäkter.
Handen på hjärtat. Hur många av våra oönskat låga prestationer beror på att någon annan saboterade för oss? Och hur många beror på att vi själva helt enkelt inte ansträngde oss tillräckligt? Min taekwondo-tränare Martin sa till oss att "Man kan alltid bortförklara varför man inte vann, eller så kan man satsa järnet och faktiskt vinna. Vilket är roligast?". Dessa ord fastnade så hos mig. Jag hade tidigare en tendens att skylla ifrån mig och tycka att det berodde på en massa andra saker än min egen insats och ansträngningsgrad att det inte blev som jag ville. Under den perioden blev inget heller bättre, för jag väntade på att någon annan skulle komma och rädda mig ur nöden. Vem denna någon som skulle fixa mina tävlingsresultat, min matchvikt, mina relationer och annat skulle vara fanns inte med i specen, och denna någon dök heller aldrig upp. Inte förrän jag insåg att denna någon var jag själv. Det första som hände när jag tänkte om var faktiskt att jag äntligen *!!!* efter två silver plockade mitt efterlängtade SM-guld. Det smakade gött att få håva in, och det var MIN förtjänst. JAG hade slitit för det! Det andra som hände var att jag en gång för alla avslutade en ogynnsam relation. Det var mitt livs viktigaste val. Jag hade dragit på det, pekat finger åt den andra och väntat på en förändring. Sedan insåg jag att jag måste tänka om och handla annorlunda. Då lossnade det.
Ibland är det verkligen så att saker sker som ligger helt bortom vår kontroll. Det kan orsaka nederlag och andra problem för oss. Bilar krockar, folk blir sjuka, cyklar välter i spårvagnsspår, det kan komma en Gudrun 2 och sabba för oss... Men hur ofta är det verkligen sådana orsaker som ger oss extra kilon, ett oanvänt gymkort, medelmåttiga betyg eller brist på framgång i karriären?
Problemet med att lägga orsaken för sina bekymmer på någon annan eller något annat är att man alltid är dömd till att vänta på att någon annan ska orka ta tag i att förbättra ens tillvaro. Att ta ansvar för sina egna beslut och handlingar sätter oss i förarsätet för våra liv, och vi kan själva välja vilka vägar vi ska gå, och med vem, samt vilka mål vi vill jaga.
Grunna på det en stund. Hur mycket man än vill skylla på någon annan i olika sammanhang så finns det ofta minst en sak man själv kan förbättra. När man gjort det så är man redan på väg mot något bättre. För att ta tag i saker måste man först acceptera att man äger problemet. Där tar det stopp för många. De skulle hellre dö än axla något ansvar för sina egna handlingar och val. Dessa individer kommer att få vänta länge på att något magiskt ska hända som vänder deras tillvaro. Medan de väntar kan vi andra börja agera, och skapa en egen förbättrad tillvaro.
Jag skriver mycket om att välja. Det här är ännu ett sådant ämne som handlar om våra val i tillvaron. Vi kan välja att ta befälet, eller välja att låta bli. Vi kan välja att ge bort bestämmanderätten, och välja att se allt som sker i våra liv som någon annans dåd. Jag väljer att vara befäl över mitt egna liv. Jag fattar mina egna beslut, och jag tar ansvar för dem. Detta förhållningssätt har helt raderat känslan av att vara offer för omständigheterna hos mig. Och jag lovar att det jag har idag är ett behagligare tillstånd. Har du inte testat än, så gör det redan idag. Att vara sin egen och få välja själv är riktigt skönt.
Handen på hjärtat. Hur många av våra oönskat låga prestationer beror på att någon annan saboterade för oss? Och hur många beror på att vi själva helt enkelt inte ansträngde oss tillräckligt? Min taekwondo-tränare Martin sa till oss att "Man kan alltid bortförklara varför man inte vann, eller så kan man satsa järnet och faktiskt vinna. Vilket är roligast?". Dessa ord fastnade så hos mig. Jag hade tidigare en tendens att skylla ifrån mig och tycka att det berodde på en massa andra saker än min egen insats och ansträngningsgrad att det inte blev som jag ville. Under den perioden blev inget heller bättre, för jag väntade på att någon annan skulle komma och rädda mig ur nöden. Vem denna någon som skulle fixa mina tävlingsresultat, min matchvikt, mina relationer och annat skulle vara fanns inte med i specen, och denna någon dök heller aldrig upp. Inte förrän jag insåg att denna någon var jag själv. Det första som hände när jag tänkte om var faktiskt att jag äntligen *!!!* efter två silver plockade mitt efterlängtade SM-guld. Det smakade gött att få håva in, och det var MIN förtjänst. JAG hade slitit för det! Det andra som hände var att jag en gång för alla avslutade en ogynnsam relation. Det var mitt livs viktigaste val. Jag hade dragit på det, pekat finger åt den andra och väntat på en förändring. Sedan insåg jag att jag måste tänka om och handla annorlunda. Då lossnade det.
Ibland är det verkligen så att saker sker som ligger helt bortom vår kontroll. Det kan orsaka nederlag och andra problem för oss. Bilar krockar, folk blir sjuka, cyklar välter i spårvagnsspår, det kan komma en Gudrun 2 och sabba för oss... Men hur ofta är det verkligen sådana orsaker som ger oss extra kilon, ett oanvänt gymkort, medelmåttiga betyg eller brist på framgång i karriären?
Problemet med att lägga orsaken för sina bekymmer på någon annan eller något annat är att man alltid är dömd till att vänta på att någon annan ska orka ta tag i att förbättra ens tillvaro. Att ta ansvar för sina egna beslut och handlingar sätter oss i förarsätet för våra liv, och vi kan själva välja vilka vägar vi ska gå, och med vem, samt vilka mål vi vill jaga.
Grunna på det en stund. Hur mycket man än vill skylla på någon annan i olika sammanhang så finns det ofta minst en sak man själv kan förbättra. När man gjort det så är man redan på väg mot något bättre. För att ta tag i saker måste man först acceptera att man äger problemet. Där tar det stopp för många. De skulle hellre dö än axla något ansvar för sina egna handlingar och val. Dessa individer kommer att få vänta länge på att något magiskt ska hända som vänder deras tillvaro. Medan de väntar kan vi andra börja agera, och skapa en egen förbättrad tillvaro.
Jag skriver mycket om att välja. Det här är ännu ett sådant ämne som handlar om våra val i tillvaron. Vi kan välja att ta befälet, eller välja att låta bli. Vi kan välja att ge bort bestämmanderätten, och välja att se allt som sker i våra liv som någon annans dåd. Jag väljer att vara befäl över mitt egna liv. Jag fattar mina egna beslut, och jag tar ansvar för dem. Detta förhållningssätt har helt raderat känslan av att vara offer för omständigheterna hos mig. Och jag lovar att det jag har idag är ett behagligare tillstånd. Har du inte testat än, så gör det redan idag. Att vara sin egen och få välja själv är riktigt skönt.
"We make our own choices, we pay our own prices."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar