Sociala tillvarons bästa vänner

Det finns några vänner man gör klokt i att ha med sig när man rör sig ute i sociala sammanhang. I alla fall om man vill bryta isen på ett effektivt sätt. Dessa är:

Vad?
Hur?
Vem?
Var?
När?

Dessa små ord är ofta nycklar till social framgång. Hurdå? Rätt använda så kommer de att öppna många dörrar för dig. Det är ingen magisk formel, utan ett tecken på att du är intresserad av vad den andra har att säga. Människor i allmänhet gillar inte krokodiler, det vill säga vi gillar de som har större öron än mun, som lyssnar mer än de pratar. Testa själv nästa gång du är i ett socialt sammanhang. Och när du genomför experimentet, försök verkligen få upp ett intresse för vad den andra har att säga. Att ställa frågor och snegla i taket eller fippla på mobilen samtidigt kommer inte att ge önskad effekt. Inte heller om personen upplever att du förhör honom/henne. Frågorna är som vilket instrument som helst; fel använda uteblir den vackra musiken och mottagarens upplevelse blir allt annat än positiv. Men rätt hanteradeär frågeorden ett fantastiskt instrument för att förstå vår omgivning, och bli lite mer populära.

Det går inte att fjättra en fri tanke

I min jakt efter en bra definition på "Empowerment" (visade sig finnas en större mängd förklaringar...), så snavade jag i en uppsats från Lunds Universitet över nedanstående citat. Det kommer från en New Age-rörelse, OSHO, och har döpts till Rebellen. Det var inte definitionen jag sökte, men den svarade på frågan jag ibland ställt mig: "Varför skrämmer människor som bara ÄR med stor självklarhet ibland slag på sin omgivning, utan att egentligen vara aggressiva eller utåtagerande?" Plötsligt klarnade det. Dessa ord satte fingret rätt på:

"Folk är rädda, väldigt rädda för de som känner sig själva. De har en särskild kraft, en särskild utstrålning och en särskild karisma som kan locka unga livfulla människor ut ur traditionens fångenskap. Problemet är att en upplyst människa inte kan förslavas eller fängslas. Varje geni som lärt känna sitt inre blir med nödvändighet svår att införliva i vårat samhälle, hon kommer ständigt att vara en omstörtande kraft. Den stora massan vill inte bli störd även om de lever i armod – de är vana vid att leva i armod och vem som helst som inte lever i detta armod blir en främling. Den upplysta människan är den mest främmande människan i världen, hon tillhör inte något eller någon, kan inte begränsas av någon organisation, av någon stat eller något samhälle, av något land.”

Fortfarande har jag att upptäcka och förstå VARFÖR det är så skrämmande att möta någon som är fri, och varför så många väljer att fortsätta som de alltid gjort istället för att sträva mot friheten själva. Kanske nästa uppsats jag läser har svaret på den frågan.

Verkligen tänkvärt

"It only takes one idea, one second in time, one friend, one dream, one leap of faith, to change everything, forever. Just one! Yet eternity lies in the palm of your hand."

(Från tut.com:s nyhetsbrev)

No pain, no change

Visst är det så? Smärtar det inte tillräckligt att bevara det gamla beteendet eller den gamla vanan, relationen eller vad det nu må vara, så gör vi sällan något åt saken? Ibland kan man låta sig lockas av det som finns längre fram, belöningen. Men ändå, trots att det hade varit bra och nyttigt och säkert fått fart på vikten att träna och lägga om kosten, så gör man oftast inte det. Eller att äntligen ägna mer tid åt familjen istället för jobbet.

En anledning till att det är så svårt att ta tag i saker där belöningen ligger fram i tiden är att det vi har i nuet (t ex njutningen av att sitta hemma framför tv:n) är något vi känner här och nu, och kan ta del av. Framtida belöningar har vi ofta bara som en rationell tanke som vi kan förklara och försvara logiskt, men vi känner inget för den. Vi är ju inte där. Soffan är varm och mjuk (liksom midjelinjen...), men det är ju så skönt. Och jag har ju en film i hyllan som är bra, och chipsen står ju framme, liksom koppen med varm choklad (och grädde på toppen). Det är kallt ute, och långt till gymmet, och den där drömfiguren... Egentligen är det ju bara en illusion, någonting som medierna prackat på mig att jag vill. Eller?

Det är otroligt lätt att rationalisera bort det man "borde" göra. Såhär års känns det naturligt att ta exempel på livsstilsförändringar som så många lovade för några veckor sedan, och kämpar med att hålla. Trots alla löften, alla nytecknade gym-medlemskap och alla nyinköpta träningskläder och kokböcker med nyttig mat så väger de flesta in sig på samma siffror, eller mer, till nästa nyår.

Hemligheten ligger i att man inte känner tillräckligt med obehag eller smärta inför nuläget, och inte heller lockas tillräckligt av framtiden. Men hur ändrar man på det då?

För att skapa triggande smärta kring nuläget kan man fråga sig:
Vad förlorar jag på att ha det som jag har det?
Vilka möjligheter går jag miste om om jag fortsätter med det här beteendet?
Vilka risker utsätter jag mig för om jag fortsätter som tidigare?
Det kan handla om att man går upp mer i vikt, blir sjuk, förstör en relation, missar karriärmöjligheter eller lönelyft... Vad som helst som är behäftat med det gamla beteendet, och som du inte önskar. När du har den listan så vet du vilka "smärtor" som finns kring det gamla. Kanske är detta nog för att få igång dig?

Annars kan man också ändra på det faktum att framtiden och alla fina mål du satt upp känns långt borta och teoretiska. Sätt ett datum för när du ska ha nått målet, och så tänker du dig att du redan är där. Notera vad du ser, hör och känner i situationen. Blunda gärna. Gå helt och hållet in i situationen, och upplev tillvaron som den är när du nått ändra fram. Det du har gjort nu är att skapa ett minne av en situation där du hade det du suktade efter. Ett minne av hur det kändes. Och då känns ofta målet närmare, mer greppbart och ännu mer attraktivt. Fråga också dig själv "Hur gjorde jag för att komma hit?". Nu har du både orsakerna till varför du bör förändra beteendet, målbilden, ett minne av hur det är att ha nått dit, och du har radat upp vilka steg som krävs. Kör på. Lycka till.

Vems fel är det egentligen?

Hur ofta hör vi inte att någon inte lyckades, eller någon mår dåligt, eller att man inte får saker gjorda, på grund av någon annan person eller en extern omständighet? Det oönskat stora midjemåttet hänvisas inte till godiset, colan och kvällsmackorna eller aversionen mot gymmet, utan generna. Eller mannen/frun/någon annan som handlar/lagar onyttig mat. Karriärkliven som uteblir beror på dåliga tider/familjesituationen/dum chef/hemska kollegor. Relationen som haltar för det för att den andra inte anstränger sig eller gör som jag vill, inte på grund av något jag gjort (ev. till och med valt fel person...). Våre betyg i skolan var inte som vi ville på grund av att läraren var dålig eller dum, eller så fanns det störande element i klassen. Att man själv la minuter istället för timmar på att plugga och dessutom föredrog andra aktiviteter var givetvis inte en avgörande faktor. När någon annan får en större lönehöjning än vi så är det för att den andra givetvis pippar chefen, eller så är chefen rasist/sexist/allmänt svin. Alla har vi hört, och säkert också använt, sådana ursäkter.

Handen på hjärtat. Hur många av våra oönskat låga prestationer beror på att någon annan saboterade för oss? Och hur många beror på att vi själva helt enkelt inte ansträngde oss tillräckligt? Min taekwondo-tränare Martin sa till oss att "Man kan alltid bortförklara varför man inte vann, eller så kan man satsa järnet och faktiskt vinna. Vilket är roligast?". Dessa ord fastnade så hos mig. Jag hade tidigare en tendens att skylla ifrån mig och tycka att det berodde på en massa andra saker än min egen insats och ansträngningsgrad att det inte blev som jag ville. Under den perioden blev inget heller bättre, för jag väntade på att någon annan skulle komma och rädda mig ur nöden. Vem denna någon som skulle fixa mina tävlingsresultat, min matchvikt, mina relationer och annat skulle vara fanns inte med i specen, och denna någon dök heller aldrig upp. Inte förrän jag insåg att denna någon var jag själv. Det första som hände när jag tänkte om var faktiskt att jag äntligen *!!!* efter två silver plockade mitt efterlängtade SM-guld. Det smakade gött att få håva in, och det var MIN förtjänst. JAG hade slitit för det! Det andra som hände var att jag en gång för alla avslutade en ogynnsam relation. Det var mitt livs viktigaste val. Jag hade dragit på det, pekat finger åt den andra och väntat på en förändring. Sedan insåg jag att jag måste tänka om och handla annorlunda. Då lossnade det.

Ibland är det verkligen så att saker sker som ligger helt bortom vår kontroll. Det kan orsaka nederlag och andra problem för oss. Bilar krockar, folk blir sjuka, cyklar välter i spårvagnsspår, det kan komma en Gudrun 2 och sabba för oss... Men hur ofta är det verkligen sådana orsaker som ger oss extra kilon, ett oanvänt gymkort, medelmåttiga betyg eller brist på framgång i karriären?

Problemet med att lägga orsaken för sina bekymmer på någon annan eller något annat är att man alltid är dömd till att vänta på att någon annan ska orka ta tag i att förbättra ens tillvaro. Att ta ansvar för sina egna beslut och handlingar sätter oss i förarsätet för våra liv, och vi kan själva välja vilka vägar vi ska gå, och med vem, samt vilka mål vi vill jaga.

Grunna på det en stund. Hur mycket man än vill skylla på någon annan i olika sammanhang så finns det ofta minst en sak man själv kan förbättra. När man gjort det så är man redan på väg mot något bättre. För att ta tag i saker måste man först acceptera att man äger problemet. Där tar det stopp för många. De skulle hellre dö än axla något ansvar för sina egna handlingar och val. Dessa individer kommer att få vänta länge på att något magiskt ska hända som vänder deras tillvaro. Medan de väntar kan vi andra börja agera, och skapa en egen förbättrad tillvaro.

Jag skriver mycket om att välja. Det här är ännu ett sådant ämne som handlar om våra val i tillvaron. Vi kan välja att ta befälet, eller välja att låta bli. Vi kan välja att ge bort bestämmanderätten, och välja att se allt som sker i våra liv som någon annans dåd. Jag väljer att vara befäl över mitt egna liv. Jag fattar mina egna beslut, och jag tar ansvar för dem. Detta förhållningssätt har helt raderat känslan av att vara offer för omständigheterna hos mig. Och jag lovar att det jag har idag är ett behagligare tillstånd. Har du inte testat än, så gör det redan idag. Att vara sin egen och få välja själv är riktigt skönt.

"We make our own choices, we pay our own prices."

Dagens rätt: Att välja

I vilka situationer väljer du att se lösningar istället för problem idag? Och resultat du inte förväntade dig som nya erfarenheter istället för misslyckanden?

Glädje- en viktig ingrediens i tillvaron

Vissa människor verkar gå genom livet med ett leende. De ser fram emot varje ny dag som en gåva och kan knappt bärga sig tills de får kliva upp och erövra Den Här Dagen. Den som fastnat i ett vardagslunk där rutin har ersatt passion undrar givetvis om det ens kan stämma att någon kan gilla sin vardag. En del minns knappt när, om någonsin, de känt lust och glädje över sin tillvaro. Vad är hemligheten?

Vilka skillnader finns mellan dessa två grupper av människor? Båda existerar, givetvis precis som yin och yang, med en bit av båda kategorierna i sig. Väldigt få vantrivs jämt med precis allt, och ingen har en flatline av glädje i sin tillvaro. Men den generella polariseringen finns.

Det första, absolut första och viktigaste steget till ett liv med leende, är att ta reda på vad som får dig att le. Vad tycker du är roligt? De människor jag träffat som klienter i olika sammanhang har sällan tänkt tanken ens. De verkar ha drabbats av en lutheransk syn på livets mening; jobba, lid och tig! Luther gjorde mycket bra på sin tid, men den livsfilosofin behöver inte genomsyra oss. Vi kan faktiskt välja att jobba OCH trivas med vår tillvaro. Så fråga dig själv, "Vad får mig att ticka?".

Nästa steg är att se inom vilka områden i livet vi kan föra in dessa element som får oss att le och må bra. Häpnadsväckande ofta så kan det där leendet vävas in på flera områden man inte ens tänkt på tidigare. L'Oreal har fel. Vi förtjänar inte att må bra, det är vår självskrivna rättighet. Till och med nästan vår skyldighet. Vad kunde vara meningen med tillvaron, om det inte kan kantas av att vi mår bra samtidigt? Vi måste inte vara perfekta, vackrast, och extremt framgångsrika för att få lov att må prima.

Alldeles för ofta har "jobb" blivit symbol för 5x8 timmars lidande i veckan. Tvånget som förser oss med mat på bordet och låter oss bo kvar utan att bli vräkta. Stället Dit Man Aldrig Går Leende. Ta en titt på din arbetssituation. Vad kan du faktiskt utföra med glädje? Vad får dig att må bra på ditt arbete? Vad skulle få dig att le oftare? Och känna på måndag morgon att "äntligen dags igen"? Om det verkligen, verkligen inte finns något i din nuvarande situation som du känner att du kan le åt, då är det dags att fråga sig vad behöver jag göra istället. Att göra det du gjort ger samma resultat som det alltid har gjort. Mer av samma ger mer av samma.

Jag kan lova att en måndag kan kännas lustfylld. Idag skuttade jag ur sängen överlycklig över att det var en ny dag. Jag har ätit en smarrig frukost, och har sedan satt mig att jobba. För mig kom denna glädje efter att jag hade ställt mig frågorna om vad jag skulle må bra av att göra. Det visade sig att det jag gör absolut bäst, och det jag tycker är roligt och utvecklande är samma saker. Därför är det dessa saker jag tänker arbeta med. Faktiskt ALLT av det jag tycker är roligt.

Tidigare hade jag fastnat i att arbeta med lutheransk filosofi; det betalade mitt uppehälle. Och lönen kom bekvämt varje månad. Men var finns bekvämligheten i att lida varje morgon, varje dag, och känna att varje måndag var som ett dödshot? När det var dags att lämna den arbetsplats där jag förgäves sökt utmaningar och utveckling frigjordes massor av resurser. Mina vänner säger att "Jag förstår inte hur du orkar." när de ser mig spåna på mina framtidsplaner och planera mitt "världsherravälde" (haha). Hemligheten är att jag nu arbetar för min egen skull. Efter eget huvud. Jag har aldrig känt mig så lycklig, fri och kreativ som jag gör idag. Idéerna tar liksom inte slut.

För mig blev startskottet när jag blev uppsagd och min inbillade trygghet med fast lön försvann. Visade sig att det inte var det viktigaste i livet, denna fiktiva trygghet, utan passionen, lusten, glädjen i det jag gör. I det jag gjorde fanns inte dessa komponenter. Jag mådde inte heller bra av det. Jag har inga som helst betänkligheter inför det faktum att jag kommer att få jobba hårt, och att semester kan bli en lyxdröm ett par år framöver. Det sköna är att tröttnar jag på att vara min egen kan jag alltid göra annat. Jag kan, får och bör välja mina steg efter vad jag tror ger mig bäst utdelning på det hela taget. För jag är banne mig skyldig mig själv att se till att må så bra som jag kan. Att unna mig ett liv med glädje och lust. Varför ens överväga en annan väg?

Utveckling kostar förvirring

"Until you are willing to be confused about what you already know, what you know will never grow bigger, better, or more useful."
(Milton H. Erickson)

Dessa ord är helt fantastiska. Så sanna, och det bor ett djup i dem när man smakat lite till på vad de egentligen innebär. Vi människor är av någon anledning rädda för förvirringen. Vi vill "ha koll". Till varje pris. Koll blir i många lägen själva syftet med allt, och överskuggar funktion, inlärning och utveckling.

För att kunna lära nytt, eller fördjupa befintlig kunskap måste man dels först acceptera att det kan finnas en lucka att fylla. Därefter att ens kunskaper kanske inte är helt adekvata, förutom aningens bristfälliga. Och sedan ska man också våga vara klokare idag än igår, utan att tänka på prestigen i att erkänna sin tidigare bristfällighet. Vägen till kunskap och visdom är inte gratis. Men den är klart värd att vandra. För vem vill egentligen inte bli klokare?

Tyvärr sätter ofta just prestigen i att erkänna att man tidigare hade "fel" (=inte fullständig) bild av verkligheten upp hinder för oss. Vi frågar inte av rädsla att uppfattas som okunniga och dumma. Vi ifrågasätter inte våra tidigare kunskaper av rädsla att verka osäkra och inkompetenta. Många av oss drar oss in i det längsta för att ändra oss, åtminstone öppet. För många av oss innebär det en prestigedipp att erkänna att vi inte redan visste och kunde allt. Men på riktigt, kan verkligen någon kunna och veta allt? Varför är det så svårt att erkänna att man kan bli klokare än man var och lära ännu mer?

Utveckling förutsätter lärande. Utvecklingspotential anses vara något bra, oftast. Ändå tycks det ibland så svårt att erkänna att man har denna förmåga. Vad vi behöver är en acceptans för att mattan ibland rycks undan och vi svävar fritt en stund, utan att exakt veta var eller hur vi kommer att landa. Läskigt? Jovisst? Otryggt? Jajamensan! Utvecklande? Så in i böveln. Vi borde göra det oftare. Som jag skrev tidigare i ett inlägg, ibland måste man hoppa och låta vingarna växa fram på vägen ner.

Vår tids farsot: Jante-pandemi

Svininfluensan missade att nå alltför många dramatiska effekter, trots gedigna varningar och allmän hysteri. Den nådde inte platsen som Värsta Farsoten Någonsin, i alla fall i Sverige. Värre var det visst i våra grannländer, både i öst och i väst.

Hursomhelst, vi i Sverige har sedan många, många år, och generationer, fört vidare en farsot som lamslagit människor och orsakat stora mängder lidande; Jante-tänket. Vi har drabbats av och smittar gärna vår omgivning med patologisk missunnsamhet och oförmåga att glädjas åt andras framgång. Det är givetvis inte bara i Sverige detta sker. På Nya Zeeland kallar man det "The Tall Puppy Syndrome", och man kan anta att det finns varianter också på vägen mellan oss och Kiwi-folket.

Hursomhelst, detta sätt att tänka, som grundar sig i att man inte ska tro sig själv om något särskilt, har slagit sina klor i oss, och vi är så indoktrinerade i detta tänk att vi utan att reflektera slår skoningslöst ner på andra som inte vill acceptera Jante-oket.

Jag vill uppmana till uppror mot Jante. Jag uppmanar alla att tro att vi visst kan och är något. Jag vill missionera om att vi visst är värda något, mycket till och med, som individer och människor. Och att vi både kan lära av andra och har något att lära ut själva. Vi är inte en obestämd del i en jämngrå massa. Vi är alla individer med kvalitéer som är unika för just oss. Dessa kvalitéer behöver vi få utveckla och ta vara på. Oavsett om det rör sig om matlagning, simhopp, hockey, kärnfysik eller balett, eller vad som helst. Vi behöver få ta vara på våra passioner och talanger, och bli så bra vi kan bli utan att någon tittar snett på oss för att vi inte rättat in oss i Jantes led. Jag tycker att vi ger Jante sparken som vårt befäl, och anställer någon som är intresserade av vår individualitet och vår utveckling, och som inte säger åt oss att vi egentligen inte är något bra. Varför har vi ens behållit en sådan hemsk "ledare" i alla dessa år?

Förutom mitt upprop för Sockerfritt 2010 vill jag nu initiera Jantefritt Liv från och med 2010. Lev och låt leva är grundregeln. Så lika mycket som jag har rätt att sträva mot mina mål och glädjas åt mina framgångar, så bejakar jag och kan glädjas åt andras. Någon annans framgång är inte ett hot mot mig, utan kan tjäna som inspiration. När vi börjar se varandra som inspirerande istället för mottävlande så frigörs mycket kraft till att sträva mot den egna framgången och lyckan, kraft som tidigare gick åt till att trycka ner sig själv och andra. Jag tycker inte valet är så svårt. Vilket tror du blir roligast? Och vilket blir det för dig?