Om det var din vän som sa det, frågade du då varför han eller hon gav upp innan målet var nått? Om det var dina ord, varför gav du upp innan du var där?
Jag har frågat några, och svaren handlar påfallande ofta om att man ändå inte skulle ha nått målet. Man ansåg sig inte bra nog, smal nog, smart nog, duktig nog, eller så passade det inte just nu [för att...].
Saken är dock den att någonstans, eftersom man ändå påbörjade projektet, så ville man sannolikt klara av det, och trodde det fanns en väg fram. Någonstans på vägen hände något som fick en att tänka om och tvivla. Ibland så börjar rationaliseringar kring målsättningen dyka upp. Vill jag egentligen detta? Nä, lite väl jobbigt, kanske. SÅ intressant var det väl ändå inte. Någon annan skulle kunna bli avundsjuk. Min man/fru/mamma/syster/chef/hund/etc. skulle inte uppskatta att jag satsade på detta.
Detta sätt att tänka är jättevanligt och drabbar många av oss. I den inspirerande boken "War of art" förklarar Steven Pressfield på ett målande och roligt sätt hur "Resistance" fungerar, och hur det nästlar sig in i våra sinnen och får oss att inte sträva ända fram. Han beskriver hur vi är sårbara för inverkan av "Resistance", men att den går att besegra.
Den stora frågan är; hur länge ska man egentligen ägna sig åt att sträva mot sina mål? Jag säger "tills du är framme". Är det något du verkligen vill uppnå, något som skulle skänka dig glädje och/eller välmående, framgångar eller annat motiverande, så finns det få orsaker att inte fullfölja åtagandet. Lätta har länge haft "Om du bestämt dig" som slogan. Den kan bli din livsdevis. Livsgurun Jim Rohn har sagt att disciplin är bryggan mellan mål och framgångar. Få saker är just så sant. Richard Bandler konstaterar att det enda misslyckandet är att lägga av. Och visst är det så?
Givetvis kommer man under livets gång upptäcka att målen man satt upp inte alltid var det man önskade sig egentligen, och ibland dyker bättre mål upp. Delmål och lämpliga utvärderingar av mål och riktning på vägen hör givetvis till. Men alltför många släpper mål, drömmar och visioner alltför tidigt, utan att rikta om sig. De ger upp. Det är (i stort sett) alltid för tidigt att ge upp.
(Lance Armstrong)
2 kommentarer:
Jag funderar ganska mycket på det här, inte minst när jag kommer på mig själv med att ha ett nästan löjligt motstånd/resistance gentemot att ta itu med vissa saker trots att jag vill nå tillståndet där jag har tagit itu med dem, eller när jag kommer på mig själv med drömmar jag vet att jag haft förut men tydligen tappat bort.
Fast när jag ser tillbaka är det inte så mycket jag verkligen gett upp. Vissa saker har jag gett upp för ett tag men hittat tillbaka till, och dem som jag faktiskt har gett upp helt var saker som jag inte ens när det begav sig var 100% committed till. Tvärtom har jag märkt att hur mycket jag än stretar emot och gör motstånd, så har jag svårt för att ge upp. Den svåraste kampen jag haft var en som jag visserligen pausade många gånger, ville ge upp ännu fler, men inte kunde ge upp. Det var inte ett alternativ. Jag kunde inte ge upp; det finns liksom inte. Jag vet inte hur man gör. För då finns väl alltid den där lilla tanken: Tänk om jag inte hade...
Så jag är full av rationaliseringar och (bort)förklaringar, men innerst inne tror jag inte själv på dem. Förr eller senare är jag tillbaka och jobbar mot drömmen. Så för mig är svaret på frågan hur länge man ska sträva: Tills man når fram, eller tills man dör – det som kommer först.
Som jag brukar säga, så är ett bra knep att uttala sina bortförklaringar högt. Oftast låterde så goofy att man helt enkelt måste släppa dem när man hör dem. :)
Skicka en kommentar