Har pratat med många klienter och danselever om deras mål och drömmar, och kommit fram till att många knappt vågar formulera dem för sig själva, för att det känns förmätet att sikta högt. De tror helt enkelt inte att de har rätt att ta sig vidare, utvecklas, lyckas, och nå nya höjder. Denna föreställning sitter oftavbenhårt och de försvarar den med näbbar och klor, trots att de egentligen inte kan ange ett enda bra skäl till varför de inte får. Skulle de mot förmodan och normalpraxis ändå försöka sig på att komma någonstans, så sätter de käppar i hjulen för sig själva och idkar effektivt självsabotage, och lyckas bevisa att det inte var meningen att de skulle komma någonvart.
Jag är övertygad om att problemet stavas "s-j-ä-l-v-b-i-l-d". De ser sig själva som "dåliga" eller "medelmåttor". Som "den som aldrig vinner", "den som alltid gör fel", eller "den som ska hejja fram andras framgång men aldrig nå den själv".Om bilden av en själv är "den som aldrig får lyckas" så blir det svårt att ge det där lilla extra för att förverkliga sina mål och drömmar. Eller ens formulera en storslagen dröm.
Ingen av de jag pratat med har direkt verkat nöjd med att alltid falla för eget grepp innan mållinjen, eller att inte ens kunna uttala att de vill något mer än vad de har idag. Så vad gör man? Man gör upp med vanföreställningen om att framgång kommer med villkor som att du måste vara på ett visst sätt, eller måste ha gjort vissa saker hittills, ha rätt efternamn och ursprung, rika föräldrar, rätt politiska åsikter, eller något annat ovidkommande.
Vad du gjort hittills är historia. Var du är idag anger bara din startpunkt. Inget av det bestämmer hur långt du kan komma. Det bestäms av hur väl du formulerar ditt mål, och hur disciplinerad du är i din strävan att nå dit. Framgång är resultatet av målmedvetet arbete, i både stort och smått.
Så vad drömmer du om? Hur ska du nå dit? Första steget kan du ta redan idag.
"Impossible is not a fact, it's an opinion."
(Laila Ali)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar