fredag 23 juli 2010

Det finns bara nu, så upplev det

Igår är ett minne. Imorgon är en dröm. Eller en plan, en fantasi eller en idé. Hursomhelst så finns den inte ännu. Många människor lever med en fot i det förflutna, ibland till och med båda. Det som hänt färgar det de gör och styr de val man ställs inför. Många lever också för "imorgon", eller "sen". "Jag ska bara [valfri händelse], och sen ska jag stanna upp/njuta/unna mig...". Det finns ett par uppenbara problem med detta "leva för sen"-tänket. Ett: Det slutar inte imorgon, utan de flesta fortsätter att planera för bättre tider och inser inte att de staplar villkor på villkor och aldrig kommer fram till målet där de faktiskt får njuta. Två: Vi har inga garantier om en morgondag. Japp, krasst och med en uns pessimism. Men vi har inte det. Vi har verkligen bara nu. Och nu. Och nu. Det förra nuet är just nu också "nyss", och kommer inte tillbaka.

Så hur ska vi göra för att leva mer "nu"? Och vad finns det för vinster med detta? Någon hade frågat en asiatisk munk om hur han gjorde för att meditera. Han svarade "När jag sitter så sitter jag. När jag står så står jag. Och när jag går så går jag.". Mannen som frågat blev lite irriterad och sa att "Det gör ju jag också, så det är väl inget speciellt med det?". Munken svarade "Nej, för när du sitter så är du på väg att resa dig. När du står är du på väg att börja gå, och när du går är du i tankarna redan långt framme.". Och så verkar det vara för många av oss.

Varför skulle man då göra annorlunda? Jo, för att upplevelserna finns här och nu. De finns inte att återkalla sen, eller tål att bli alltför färgade av tankar från det förflutna. Nu är en känslig färskvara som måste hanteras med uppmärksamhet och ömhet för att bereda den bästa upplevelsen. Man KAN frysa den, och ta fram den som minnen senare, men upplevelsen är alltid starkast här och nu. Vill man uppleva livet i sin fulla styrka måste man alltså låta nu komma nära, och stanna i nuet för att ta in det man ser, hör och känner.

Jag lärde mig detta ganska sent. Det var under min första klosterreträtt, då jag insåg att det fanns en poäng i att stanna upp och uppleva skönheten i det som fanns omkring, nu. Trodde att jag varit ute i timmar, för jag hade hunnit se och uppleva så mycket. Visade sig att jag varit ute 45 minuter. Då konstaterade jag att det finns så mycket njutning i varje enskild minut och sekund, om vi tar tillvara på den. Så varför inte unna sig en komplett och färgstark bild av tillvaron? Varför inte låta sig njuta fullt ut av det som händer? Ja, rent teoretiskt hinner man med färre saker. Men man upplever mer. Testa själv.

2 kommentarer:

Classic Style in the City sa...

Underbart skrivet, tack för en oerhört inspirerande text,

Callisto sa...

Tack för dina fina ord, CSitC. :)