Att utmana sig är att unna sig bättre självförtroende

För några veckor sedan drog jag ut till skogs på mountainbike. Nog för att jag hade räknat ut att det skulle bli en helt ny upplevelse för mig, men bredden på den utmaningen hade jag inte riktigt förberett mig på. Jag hade förstått att jag skulle ramla ibland. Jag skulle få nya blåmärken lite då och då. Jag skulle bli trött och lerig, och slita ut och riva sönder träningskläder i ett tempo som mina tidigare intressen inte riktigt krävt.

Den stora utmaningen låg dock i att våga. Inte sedan jag körde taekwondo och mötte tjejer jag visste var riktigt bra, eller sedan jag sprang hinderbana, har jag behövt så många strategier rent mentalt för att ta mig igenom en uppgift. För någon som bara cyklat på asfalt i stort sett blev det en rejäl omställning att plötsligt ta sig genom lervälling, över smala trätrallar i skogen, uppför steniga branta backar, och utför stigar som kändes som mer eller mindre vertikala. Jag har vurpat. Jag har nya fina blåmärken. Och jag är biten! Jag ska lära mig detta. Nästa utmaning ligger i att våga mig utför trappor. Har redan valt ut min övningstrappa och börjat träna.

Jag har verkligen bivit påmind om att det är genom att utmana oss själva som vi ger oss chansen att växa, utvecklas och få bättre självförtroende. Jag var omåttligt stolt över att ha tagit mig uppför de backar jag körde idag, och att ha vågat träna i trappan. Visst, jag tvekade ibland med snyggaste vurporna som resultat. Men blåmärken läker, självförtroendet växer. Och det ger sådana kickar att till slut våga det som kändes oöverkomligt. Friskt vågat, hälften vunnet. Tjohoo!