Så vad har jag nu ställt till med? Jag har dansat flamenco. Av outgrundliga anledningar, så befann jag mig plötsligt i sitsen att efter en halv termins dansande få dansa upp koreografin vi jobbat med inför publik. Efter snart ett decennium som proffs på scen inom en annan genre så återupplevde jag nybörjartidens nervositet. jag glömde min koreografi, på båda försöken. Jag tappade takten. Jag gick åt fel håll. Och jag älskade det. Älskade chansen att testa mina gränser. Gudarna ska veta att jag fann dem också.
Men vilken RUSH! Vilken grej. Det var länge sedan jag kände mig så naken och utelämnad. Så sårbar och så fullkomligt borta. Men jag gjorde det. Sen gjorde jag det en gång till. Och jag kommer att göra det igen. Och igen. För det är när jag vågar misslyckas som jag ger mig själv chansen att växa. Det är i ögonblicken då jag är vilsen och osäker, som modighet kan växa fram. Det är dessa situationer som fostrar mig, och tar mig framåt. Jag säger bara OLÉ!
